De antika astrologiska rötterna till våra veckodagar – en resa genom kaldéiska ordningen

Har du någonsin funderat på varför veckodagarna har de namn de har? Och varför de kommer i just den ordning de kommer? Varför just 7 dagar? Dessa frågor tar oss tillbaka till antiken och den fascinerande världen av astrologi och mytologi. I synnerhet spelar kaldéiska ordningen, en astrologisk tradition från det antika Babylonien, en avgörande roll i hur våra veckodagar, deras namn samt deras ordning har format sig. Det är vad jag vet ingen i modern tid som gjort dessa kopplingar, så det är helt nytt material.

Veckodagarnas namn i många språk härstammar från det antika Rom, där varje dag namngavs efter en himlakropp och dess motsvarande gud (de antika grekerna hade inget sådant system, de räknade inte heller med 7 dagar utan utgick från månens cykel). Här är en sammanställning:

1. Söndag (Solis dies) – Solen. På latin betyder ‘Solis’ sol, och det är härifrån söndagens namn härstammar. Många romanska språk har behållit detta ursprung, som ‘domingo’ på spanska och ‘domenica’ på italienska.
2. Måndag (Lunae dies) – Månen. På latin är ‘Lunae’ relaterat till månen, vilket speglas i många språk, som ‘lunes’ på spanska och ‘lundi’ på franska.
3. Tisdag (Martis dies) – Mars, krigsguden. I engelska och andra germanska språk byttes Mars ut mot Týr eller Tiw, en krigsgud, vilket ledde till namnet ‘tisdag’.
4. Onsdag (Mercurii dies) – Merkurius, budbärarens och handelns gud. I germanska språk ersattes Merkurius med Odin (eller Woden), och därav namnet ‘onsdag’. På t.ex. franska heter det fortfarande ‘mercredi’.
5. Torsdag (Iovis dies) – Jupiter (Jove), kung av gudarna. I germanska språk blev detta ‘Thor’s dag’, efter åskguden Thor, vilket blev ‘Thursday’ på engelska. På t.ex. italienska heter det fortfarande ‘iovedí’.
6. Fredag (Veneris dies) – Venus, kärlekens och skönhetens gudinna. I germanska språk ersattes Venus med Frigg eller Freya, vilket resulterade i ‘Fredag’ (Frigg’s dag). Italienska: ‘venerdí’
7. Lördag (Saturni dies) – Saturnus, jordbrukets gud. Detta namn har behållits relativt intakt i många språk, som ‘sábado’ på spanska och ‘samedi’ på franska. I germanska språk, inklusive engelska, behölls namnet ‘Saturday’, en direkt härledning från Saturnus.

Dessa namn reflekterar en synkronisering av romerska, grekiska och germanska gudar och gudinnor med de klassiska planeterna (och solen och månen), vilket var en del av den antika astrologin och kosmologin. Man skulle kunna tänka sig att ”gudarna” utgör personifieringar av det inflytande dessa planeter har på oss människor här på jorden, för att kunna väva samman berättelser om dem.

Intressant i detta sammanhang är att även judarna i den semitiska hebreiskan långt före romarna började kalla lördag för sabbat (likt spanska sábado) eller Shabatt (שַׁבָּת) som man uttalar det på hebreiska. Detta ord delar rotbokstäver (shin-bet-tav) med Shabtai (שבתאי), namnet på Saturnus på hebreiska, vilket antyder att de har ett någonting gemensamt. Men mer om det i ett senare inlägg..

Kaldéerna

Låt oss börja med kaldéerna och den kaldéiska ordningen. På Wikipedia kan man om kaldéerna läsa att de var ”ett semitiskt folk som efter 11:e århundradet f. Kr. västerifrån trängt in i Babylonien där de bosatt sig under egna furstar” och att ”I antikens Rom blev namnet kaldé (chaldœus) liktydigt med astrolog och spåman, eftersom astrologin hade sitt hemland i Babylonien och dess representanter i Rom oftast var österlänningar”. De var alltså hejare på astrologi. De räknade också med 7 dagar i veckan, men det tycks vara oklart om de baserade det på samma system med planeterna som de hjälpte romarna att införa.

I kaldéernas tradition är planeterna ordnade efter deras uppfattade hastighet genom zodiaken sett från jorden (zodiaken med tolv hus är ett begrepp som återfinns redan i Egyptisk, Vedisk och Sumerisk tid). Under antiken, innan man upptäckte ”de moderna planeterna” längre ut i solsystemet, räknade man med 7 ”planeter” (inklusive solen och månen). Här ligger nyckeln: det är inte deras faktiska hastighet i rymden, utan hur snabbt de rör sig över himlen från vårt perspektiv. Månen, som rör sig snabbast genom zodiaken från vår synvinkel, toppar listan, följd av Merkurius, Venus, Solen, Mars, Jupiter och slutligen Saturnus, den långsammaste.

Planet	Gett namn åt dagen	Omloppstid (synodisk period runt zodiaken)
Saturnus	Lördag	Cirka 29,5 år
Jupiter	Torsdag	Cirka 11,9 år
Mars	Tisdag	Cirka 1,9 år
Solen	Söndag	Cirka 1 år
Venus	Fredag	Cirka 0,615 år / 1,6 år
Merkurius	Onsdag	Cirka 0,24 år
Månen	Måndag	Cirka 1 månad

Men hur förvandlas denna planetordning till veckodagarnas ordning? Det hela handlar om att tilldela varje timme på dygnet till en specifik planet, som enligt kaldéerna har extra stort inflytande den timmen, i en cyklisk ordning enligt kaldéiska ordningen. Detta är relativt okänt inom västerländsk astrologi, men även vedisk astrologi (jyotish) har ett liknande koncept, dashor.

Om vi börjar med lördag styrs den första timmen på en vecka av Saturnus (vi börjar med denna dag, då hastighetslistan börjar med denna planet), och 24 timmar senare (efter att ha cyklat igenom planeterna) kommer den första timmen av nästa dag att styras av Solen, vilket ger oss Söndag. Fortsätt mönstret, och vi får Måndag styrd av Månen, och så vidare. Häpnadsväckande, eller hur?

Efter sju dagar går planetlistan jämnt ut, varje planet (personifierad som en gud i romersk mytologi) har tilldelats var sin dag i en vacker ordning utgåendes från astrologin, och en ny vecka kan börja. Så har vi fått en gudomlig och himmelsk ordning, med 7 planeter och 7 dagar (men även 7 oktaver, 7 grundfärger etc.).

Denna cykliska ordning är inte bara en spegel av antikens astrologiska system, utan också ett intressant exempel på hur gamla trosuppfattningar och praktiker kan fortsätta att påverka oss i modern tid. Våra veckodagar, som vi tar för givna, bär faktiskt på en rik historia av himmelska observationer och mytologiska traditioner sedan minst 3 000 år. Innebär det också att den västerländska kulturen är en förlängning av den babyloniska? Kanske rent av att de som styr i bakgrunden känner någon (oavbruten?) koppling till Babylon?

Det är spännande att tänka på att när vi navigerar genom vår vecka, från den produktiva Måndagen till den avslappnade Söndagen, följer vi i själva verket ett mönster som fastställdes av antika astrologer som skådade upp mot natthimlen. Varje dag bär med sig ett eko från det förflutna, en påminnelse om mänsklighetens långa fascination för stjärnorna och planeterna som rör sig över himlen.

Jag tänker mig inom kort ett inlägg om Saturnus, och hur såväl antika som moderna källor tycks anse att planeten har en särställning i vårt solsystem.

Tills dess .. nästa gång du planerar din vecka, tänk på dessa himmelska rötter. Våra dagar är inte bara namn på en kalender; de är en länk till en gammal värld av stjärnor och myter, ett arv från den Kaldéiska ordningen som fortsätter att lysa genom tidens gång.